vem orkar

jag har gått upp i vikt. magen är bylsigare, armarna fladdrigare. jag borde vara en sund, smal och snygg chef - men jag är en överviktig, hålögd och skabbig sådan. jag borde orka le, men oftast försjunker jag i koncentration med allvarlig min och orkar inte ens låta ena mungipan rycka. tusen jävla åtaganden väntar på att bli uppfyllda, tusen jävla önskemål dignar som druvor från klasen och det enda jag kan göra är att rycka åt mig klasen, kasta den under fötterna, ilsket stampa och skrika "det kanske blir vin, det kanske blir förjävligt, vem fan vet?!" det blir nog förjävligt, säger ni då. troligtvis. det mesta jag tar mig för blir förjävligt. se bara på hur kvinnan ser ut? jag är ett jävla Mecka för den som vill uppsöka misslyckande och vandra runt en av världens mest ikoniska besvikelser. varva mig bara. varva mig, be och känn er frälsta.

Att unna sig misär

Nätter som dessa kan jag unna mig att minnas - för det gör jag aldrig.

Jag kan unna mig att lyssna på Thåström och låta C träda fram, i all sin jävla fulhet. Och jag kan sluta ögonen och se T framför mig med sin älskade batong i högerhanden. Och jag kan utröna alla de andra infekterade skuggorna som försökte mörka min väg med sina storsvullna och pompösa skuggor.

C våldtog mig så systematiskt att det blev självklart.
T slog mig så systematiskt att det blev självklart.
A kombinerade båda två, för han var multikonstnär.
Och de andra bokstäverna snavade mellan dessa tre stora personligheter som osäkra lamm, vilsna och dödsmärkta.

Jag ser inte tillbaka på mina gamla relationer med offertyngd blick, och jag har ingen hämndlystnad i bröstet - min kropp har slickat sina sår, min själ låtit vissa delar vittra bort. Jag blickar mot forntiden men samma känsla som om jag stod på museumgolvet och betraktade mänsklighetens evolution i en glasmonter - här är jag, där är det. Jag har inte tid eller lust att lägga energi på det jag ser bortom glasväggen, för herregud, jag har ett helt jävla liv att sköta här och nu.

Fortfarande opålitlig

I veckan hade jag ett samtal med en anställd som jag helst hade sluppit ha. Han satt i fåtöljen med knutna händer och ett ödmjukt leende i ansiktet, men jag kunde så tydligt se att han visste att vi inte skulle ha något trevligt möte. Jag vek benen över varandra. Jag drog ett djupt andetag. Jag bad assistenten ta in två kaffekoppar till oss och pratade lite lätt om "vilket vacker väder" vi fått - så jävla enfaldigt och förutsägbart. Tillslut satt vi där mitt emot varandra och jag blev tvungen att bara ta itu. Han bleknade. Jag bet ihop. Han stammade förklaringar. Jag lutade mig långt tillbaka i fåtöljen, gnisslade tänder och höll tillbaka tårarna med varenda jävla cell av återhållsamhet som min korkade jävla kropp kunde uppbåda.

Han lämnade mitt kontor stukad, som en knäckt tulpan - lika vacker som tidigare men döende. Jag begravde bara ansiktet i händerna, mässade "fanfanfanfanfanfan" och unnade mig att sitta så i minst trettio jävla sekunder innan det var dags att slänga ångestcapen över axeln och gå vidare.

Och så gör jag hela tiden.
Slänger ångestcapen över axeln och går vidare.

Det här jävla jobbet cementerar blodet.

Långfredag och jag är lite full

Jag minns inte hur man skriver. Jag minns inte. Allt är avtal, formaliteter och statliga strypsnaror. Allt är stel meningsuppbyggnad, räta axlar och min leende jävla käft som uthärdar möte efter möte efter möte. Datorn överhettas, jag har inte ätit lunch på sjutusen år, frisören grimaserar "Du har onaturligt håravfall, är du stressad? Du måste göra några rejäla ändringar i ditt liv!" och jag tjänar så jävla mycket pengar att sparkontot fått egen puls. 

På något omänskligt sätt lyckas jag ta körkortet samtidigt som jag lider av insomnia, arbetar dygnet runt och känner min hud spricka längs sömmarna som lavasprängda kontinentalplattor. Jag sitter där i förarsätet intill Trafikverkets kontrollant med händerna darrande på ratten och säger "Jaha?" Hon ser vänligt ner i sin iPad. Jag drar ett djupt jävla andetag som fyller tarmarna med så mycket ängslan att jag kommer skita flytande i veckor framöver. "Du är godkänd" ler hon sen. Bara sådär. Du är godkänd. Jag börjar hysteriskt gråta och be om ursäkt. Hon klappar mig moderligt på axeln. Tårarna fortsätter välla ur mig som saven ur huggen björk och jag hulkar "Ursäkta, jag är en jävla idiot.." samtidigt som jag argt fäller ner takspegeln, korrigerar sminket och väser "Skärp dig!" Inför kontrollanten. Som precis godkänt mig som förare. Inför henne väser jag "Skärp dig!" och smäller mig lite på kinderna.

- Är du okej?
- Är jag fortfarande godkänd?
- Jadå.
- Då är jag okej. Bara lite känslosam.
- Ingen fara.
- Gud, vad jag älskar dig.

Nu kör jag en rödlackad förmånsbil, och är regionschef. Jag ansvarar för ungefär 70 anställda och en verksamhet som rullar igenom ungefär 25 miljoner i omsättning varje månad. Varje. Månad.

Ja, jag är stressad.
Ja, jag sover dåligt.
Ja, jag hinner inte bry mig ett jävla skit om något annat än det som ligger direkt framför mig - vilket är attestering av löner, budgetmöten, fackliga förhandlingar och arbetsplatsträffar. Vilket är verksamhetsutveckling, medarbetarsamtal, lönediskussioner, rekrytering och generell vidrighet. Jag minns inte när jag senast oroade mig över att jag gått upp 10 kilo. Jag minns inte när jag senast hann ha dödsångest. Jag minns för fan ingenting annat än vilken näringslivschef jag ska ha lunchmöte med nästa tisdag. Hur ska jag kunna skriva några givande inlägg i den här jävla bloggen? Vafan ska ni med det här till? Jag har blivit allt det där alla hatar. Jag har blivit 0 människa och 100 robot. Jag har blivit den där som nekar anställda höj- och sänkbara skrivbord pga "Du arbetar inte tillräckligt mycket med administration" och jag har blivit den där som påpekar "Du har bara anmält två sjukdagar i löneprogrammet men du har tre, korrigera det!" med syrlig jävla ton.

Jag är en jävla fitta nu.
Vad ska ni med mina ord till?